Den vackraste vävsagan

På avslutningsdagen på terminskursen i vävning hade vår duktiga vävlärare Inger Johnsson kopierat den här vävsagan till oss. Det var två elever vid Handarbetets Vänners vävskola som satt och bollade med olika vävord och flätade samman dem till en saga. Året var 1943.
"Det var en gång en munk, som gav sig ut på vandring på en rosengång. Dagen till ära vara han skrudad i sitt bästa munkabälte. Men det bar sig inte bättre än att han trampade i ett krabbasnår. Som han inte själv kunde komma loss, började han rya och skrika så han fick frossa. Då kom en gammal nocka och skälade på honom med sina stora gåsögon. Det ena ögonbrynet höjdes medan det andra stod kvar i mellanläge. Hon såg att munken behövde vatten och gick därför till den klara källan i den djupa skogen, där hon opphämta vatten med en sked i ett gagnefkrus. Trodde hon, men HV. Det var ett hålkrus, som drällde som ett såll.
När munken såg nockan komma med vattnet spolande ur hålkruset, utbrast han: "Det var det damaste jag sett". Så upprörd var han, att han inte såg en fågel, som satt i livsträdet och slog en munter dräll. Men nockan bara nicka och lovade att bädda åt honom på ett rölakan med ett 3/4 blekt nopptäcke.
Då kom en ryttare i dragrustning språngande på sin häst i kontramarsch med solvögat på skaft emedan han ville ha bra skäl att träffa nockan. I fjärran skymtade en stadkant. Vinden sjöng i trädtopparna och vid vägkanten stodo blommorna i bunt och vred sig för vindan. Han gjorde stark effekt på henne och hennes stora gåsögon vindade, ty hon höll på att få halvslag när hon såg hans ben, som var ludna som ett Merinofår. Hon svepte spinnrocken tätare omkring sig och blev vred. Hon hasplade ur sig en härva av skälsord, bl.a. sade hon; "Å, dra på trissor" och darrade som ett ryckverk. Men han tröstade henne och lovade att föra henne till sitt myggtjäll, som i grund och botten var ett fäste.
I samma slag anlände en löpare i sjusprång med en rapport som löd: "Sir Bedford-Cord, fienden gjorde idag inslag i staden Brighton-honey-comb. Våra egna trupper ryckte fram med skarp anslutning." Då halvbleknade ryttaren, slog sig för bröstbommen och spångade iväg.
Då han var på varplängds avstånd gjorde han en motsatsrörelse, men för sent, ty med en omknytning i ett trampsnöre tänkte nockan taga sig av daga och hade redan beställt svepning av assistenten. Då kom munken lodande och sade: "Dyra nocka, jag vill vara dig ett sidostöd om du lovar att gå i cellullbat i klostret Wednesdale i grannskapet Shropshire." Hon kände sig varken tvinnad eller otvinnad. Med 1/4 blekt leende gav hon sitt samtycke.
Som färdmat packade munken ner ett par kartonger pålstek om fem engelska skålpund vardera. Därovanpå lade han en härva makaroner indelad i sju pasmor och en brunt inlagd konstsill samt lite våfflor och grantäpplen. Till resovin packade han ner splendovin och cottovin och de drogo sina färde till ett bättre liv. Man skymtade redan Gloriagarnet kring han hjässa.
Underliga äro ödets vävar."

Läs den här sagan högt för era vävande vänner och jag garanterar er en munter samvaro.
Birgitta